Tiden går fort. Riktigt fort. Och då menar jag inte bara den ack så begrænsade datortiden jag har skrivit upp mig før utan min tid hær.
Oslo. Jag trivs hær, jag bor hær och skulle kunna gøra det længe till. Men jag vill plugga. Bøcker har aldrig luktat bættre æn vad de gør nu. Bokstæver med prickar øver sig har aldrig varit vackrare heller.
Jobbet trivs jag fortfarande med. Jag blir inte miljonær, men jag kan gott och væl leva på det - æven om jag inte skulle få någon utbetalad løn. Jag har børjat få dricks. På Bokia hade jag ett dricksrekord på sex kronor. Det har jag slagit med hæstlængder nu. Før det førsta handskas jag inte med pengar på mitt jobb, før det andra fick jag dricks av en man som inte ens ville ha en tidning av mig. Han gav mig 100 kronor før att jag var ett något som jag inte vet vad det betyder. Næsta dag fick jag ytterligare 100 kronor av samma man. Annars har jag fått ett veckokort før kollektivtrafik, ett juicepaket, en chokladbit, en rostbiffmacka, ett utkast till en bok, flera koppar kaffe och varm choklad och otaligt många komplimanger.
Igår fick jag høra att jag med mitt utseende borde vara filmkærna. Just hur en film-kærna agerar vet jag inte.
Allt det jag innan jag åkte hit trodde var skæmt om norrmæn har visat sig vara fakta.
söndag, november 16
onsdag, november 5
måndag, november 3
Græsænklingblues
Mitt størsta problem med måndagar ær att jag alltid glømmer bort hur mycket jag tycker om dem och dærfør vanligtvis vaknar med ett smått dåligt humør. Men så nær jag vaknat till och børjar læra kænna mig sjælv igen kommer jag oftast på det. Måndagar ær en av mina favoritdagar.
Det hænder saker, folk ær i rørelse och vilan ær hæmtad efter helgen. Måndagar ær jættebra. Det ær synd att det ær en hel vecka mellan dem så jag aldrig kommer ihåg hur bra de ær.
Idag har jag blivit bjuden på två koppas choklad av två olika personer och jobbet ær igen ett av de roligaste man kan ha. Jag fick høra att jag smiler med øyene idag.
Det hænder saker, folk ær i rørelse och vilan ær hæmtad efter helgen. Måndagar ær jættebra. Det ær synd att det ær en hel vecka mellan dem så jag aldrig kommer ihåg hur bra de ær.
Idag har jag blivit bjuden på två koppas choklad av två olika personer och jobbet ær igen ett av de roligaste man kan ha. Jag fick høra att jag smiler med øyene idag.
lördag, november 1
Kaffe
Det började lätt med en kopp te till frukost. På jobbet fryser jag och tycker mig förtjäna lite varm choklad. En kort stund senare tas en rast och i socialaste mån dricker jag en kopp kaffe. Runt en timme senare dyker tre norska gutter upp och bjuder mig på ytterligare en kopp kaffe - med tillhörande bulle som här heter bolle.
Så mycket på så kort tid har gett mig något slags effektivt rus och jag sprang upp för fem våningars trappor för att gå på toaletten som följd av koffeinkonsumtionen. För att nu få använda internet på ett café var jag tvungen att beställa något. Jag dyrkar kaffe som aldrig förr och beställde en cappuchino. Mina fingrar skakar.
Av alla mina fördomar om norrmän har den om deras goda hälsa varit den starkaste. Jag har varit övertygad om att de springer i berg oftare än de går på toaletten och att alla läror om hälsa härstämmar härifrån. Sedan flyttade jag hit och insåg att de röker mer än de andas. Så för att kompensera mitt icke-rökande i sociala sammahang dricker jag kaffe.
Jag mår jättebra. Jag mår fint. Mina händer skakar och jag känner mig grymt effektiv. Nu skulle jag kunna enkelt kunna ersätta ett kärnkraftverk eller två.
Jobbet gick grymt dåligt idag dock och jag har gjort min sämsta dag någonsin. När de tre okända gutterna kom med ain räddningsaktion väcktes mina första tankar om att ge upp. När det sedan går förbi några lik som delar ut reklam och lyckas med det bättre än vad jag lyckas med mitt tidningsutdelande ger jag upp helt.
Nu ska jag kanske äta. Eller köpa kaffe.
Kaffe, kaffe, sump
Så mycket på så kort tid har gett mig något slags effektivt rus och jag sprang upp för fem våningars trappor för att gå på toaletten som följd av koffeinkonsumtionen. För att nu få använda internet på ett café var jag tvungen att beställa något. Jag dyrkar kaffe som aldrig förr och beställde en cappuchino. Mina fingrar skakar.
Av alla mina fördomar om norrmän har den om deras goda hälsa varit den starkaste. Jag har varit övertygad om att de springer i berg oftare än de går på toaletten och att alla läror om hälsa härstämmar härifrån. Sedan flyttade jag hit och insåg att de röker mer än de andas. Så för att kompensera mitt icke-rökande i sociala sammahang dricker jag kaffe.
Jag mår jättebra. Jag mår fint. Mina händer skakar och jag känner mig grymt effektiv. Nu skulle jag kunna enkelt kunna ersätta ett kärnkraftverk eller två.
Jobbet gick grymt dåligt idag dock och jag har gjort min sämsta dag någonsin. När de tre okända gutterna kom med ain räddningsaktion väcktes mina första tankar om att ge upp. När det sedan går förbi några lik som delar ut reklam och lyckas med det bättre än vad jag lyckas med mitt tidningsutdelande ger jag upp helt.
Nu ska jag kanske äta. Eller köpa kaffe.
Kaffe, kaffe, sump
söndag, oktober 26
Att vara förutseende
Det finns en del människor som är omständiga, som förstorar upp saker och väljer att ödsla tid på sådant man i efterhand kommer på är oviktigt.En av mina största rädslor i livet är att jag en dag ska vakna upp och inse att det är för sent. För sent för att leva. Leva det liv som ska vara mitt och bara mitt.
Det är just av den anledningen som jag idag har sparat mängder av tid på att inte plocka ned mitt väggur för att vrida tillbaka klockan.
Nu stämmer den klockan för första gången på ett halvår.
lördag, oktober 25
En vanlig fredagsdejt
Resan hem från Norge gjordes med en ursäkt om att jag skulle få återse min läkare som jag inte sett på ett år. Jag kallade det en dejt och sade mig se fram emot att låta honom höra hur mitt hjärta slår för honom.
Men när jag läser kallelsen gör mitt hjärta ett djupdyk. Jag har blivit dumpad. Min läkare vill inte se mig mer, han har skickat mig till en Hanna istället. Men för att inte visa mig besegrad beger jag mig mot mötet i vilket fall som helst.
Jag är sen och springer in men möts först av en reception där jag måste anmäla mig. Namn och legitimation blottas för att förhindra några missöden inför blinddejten. Kontrollanten är sadist och skrattar åt att jag är 20 år fyllda och därmed ska betala för att låta någon tafsa på mina leder.
Exakt. Jag är fortfarande 19 och kontrollantens hånskratt dog i samband med att jag fick berätta om min tonårsdel. Hade hon arbetat på Systembolaget hade situationen varit så mycket mer iögonfallande.
Min läkare gör entré när han ropar mitt namn. När han ropar mitt namn. Han heter Hanna och plötsligt får jag skuldkänslor för att jag kanske har ett alldeles för fyrkantigt synsätt på könsroller.
Han frågar mig det klassiska man gör på första dejten.
- Är du gift? Nej.
- Har du barn? Nej.
- Är det självvalt?
Nej, egentligen hade jag velat ha tre barn, man, villa och Volvo sedan fem år tillbaka, men jag blev inte beviljad lån till det där huset när jag var 14 så hela projektet föll. Tyvärr.
Dejten rullar på och han blir nyfiken på min kropp. Han vill höra mitt hjärta slå, mina lungor arbeta, mina leder gnissla och slutligen vill han även veta hur det står till med mitt blodtryck och närmar sig mina armar när han brister ut i ett "Herregud, du tränar inte, va?".
Han är min läkare. Jo, jag har biceps, jag har bara valt att inte stoltsera med dem.
- Har du inte tid till det?
- Nja, det är väl snarare så att jag inte tycker det är kul, så jag försöker undvika det, helt enkelt.
- Ja, det är likadant för mig. Tiden räcker inte till bara.
Han lyssnar inte.
Min hand är för övrigt lika stor som vanligt. Kommentaren jag får efter att läkare nummer två har kollat på den är "ja, det här är ovanligt, men det har hänt innan". Inte mer. Inte mindre. Jag har kvar min hand i storlek XL. Men jag är inte bitter.
Men när jag läser kallelsen gör mitt hjärta ett djupdyk. Jag har blivit dumpad. Min läkare vill inte se mig mer, han har skickat mig till en Hanna istället. Men för att inte visa mig besegrad beger jag mig mot mötet i vilket fall som helst.
Jag är sen och springer in men möts först av en reception där jag måste anmäla mig. Namn och legitimation blottas för att förhindra några missöden inför blinddejten. Kontrollanten är sadist och skrattar åt att jag är 20 år fyllda och därmed ska betala för att låta någon tafsa på mina leder.
Exakt. Jag är fortfarande 19 och kontrollantens hånskratt dog i samband med att jag fick berätta om min tonårsdel. Hade hon arbetat på Systembolaget hade situationen varit så mycket mer iögonfallande.
Min läkare gör entré när han ropar mitt namn. När han ropar mitt namn. Han heter Hanna och plötsligt får jag skuldkänslor för att jag kanske har ett alldeles för fyrkantigt synsätt på könsroller.
Han frågar mig det klassiska man gör på första dejten.
- Är du gift? Nej.
- Har du barn? Nej.
- Är det självvalt?
Nej, egentligen hade jag velat ha tre barn, man, villa och Volvo sedan fem år tillbaka, men jag blev inte beviljad lån till det där huset när jag var 14 så hela projektet föll. Tyvärr.
Dejten rullar på och han blir nyfiken på min kropp. Han vill höra mitt hjärta slå, mina lungor arbeta, mina leder gnissla och slutligen vill han även veta hur det står till med mitt blodtryck och närmar sig mina armar när han brister ut i ett "Herregud, du tränar inte, va?".
Han är min läkare. Jo, jag har biceps, jag har bara valt att inte stoltsera med dem.
- Har du inte tid till det?
- Nja, det är väl snarare så att jag inte tycker det är kul, så jag försöker undvika det, helt enkelt.
- Ja, det är likadant för mig. Tiden räcker inte till bara.
Han lyssnar inte.
Min hand är för övrigt lika stor som vanligt. Kommentaren jag får efter att läkare nummer två har kollat på den är "ja, det här är ovanligt, men det har hänt innan". Inte mer. Inte mindre. Jag har kvar min hand i storlek XL. Men jag är inte bitter.
fredag, oktober 24
Rosor äro röda
Nog för att jag trivs i Norge, på riktigt - inte bara som att jag trivs i brist på annat - jag trivs-trivs, men det finns inget som hemma. Jag tycker det är charmigt med nyckelharpa, norrländska, hoppande grodrollspel, Ä, Ö och att det inte klassas som billigt när en pizza kostar 99 kronor. Men mest av allt tycker jag att det är skönt att bara vara hemma, för att hemma alltid är hemma - oavsett vad.
Dock finns det otaligt många fördelar med att bara vara hemma vid utvalda tillfällen. För det första innebär det att mitt förakt mot att bo i en uppförsbacke inte hinner göra sig påmint. För det andra innebär det att jag sover desto bättre när jag väl lägger mig i min säng, en säng som på intet sätt är en våningssäng. För det tredje innebär det att mamma är desto bättre på att skämma bort mig.
Idag var bilen nytankad - för min skull. I köket har ett varmt täcke av matos börjat lägga sig och i resten av hemmet har doften av hemlagad mat redan etablerat sig. I vardagsrummet är bordet strategiskt placerat för att kunna ta emot vilka vilande fötter som helst. Smutstvätten är ren innan den ens har nuddat marken. Ibland lockas man av att få ramla bara för att få bli omplåstrad.
Det här med mammor är ett tidlöst vinnande koncept. Särskilt min mamma. Hon är rödhårig, bara det i sig kan få en att leva en dag extra. Sedan är hon egentligen inte särskilt mammig, utan bara bra. Bara perfekt. Bara min mamma. Hon är sådan där person som kan ge självklara svar på frågor som en stund tidigare verkat vara mer oklara än relativitetsteorin. Hon är min mamma, min rödhåriga arbetsnarkoman till mamma. Trots att jag har en förkärlek till självständighet tror jag att jag bor kvar hemma till dess att jag byter hem mot kista.
Dock finns det otaligt många fördelar med att bara vara hemma vid utvalda tillfällen. För det första innebär det att mitt förakt mot att bo i en uppförsbacke inte hinner göra sig påmint. För det andra innebär det att jag sover desto bättre när jag väl lägger mig i min säng, en säng som på intet sätt är en våningssäng. För det tredje innebär det att mamma är desto bättre på att skämma bort mig.
Idag var bilen nytankad - för min skull. I köket har ett varmt täcke av matos börjat lägga sig och i resten av hemmet har doften av hemlagad mat redan etablerat sig. I vardagsrummet är bordet strategiskt placerat för att kunna ta emot vilka vilande fötter som helst. Smutstvätten är ren innan den ens har nuddat marken. Ibland lockas man av att få ramla bara för att få bli omplåstrad.
Det här med mammor är ett tidlöst vinnande koncept. Särskilt min mamma. Hon är rödhårig, bara det i sig kan få en att leva en dag extra. Sedan är hon egentligen inte särskilt mammig, utan bara bra. Bara perfekt. Bara min mamma. Hon är sådan där person som kan ge självklara svar på frågor som en stund tidigare verkat vara mer oklara än relativitetsteorin. Hon är min mamma, min rödhåriga arbetsnarkoman till mamma. Trots att jag har en förkärlek till självständighet tror jag att jag bor kvar hemma till dess att jag byter hem mot kista.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
